torsdag 26 mars 2015

Arlamjölk och Dalaägg


Hon stod någon sekund i dörröppningen till köket innan hon gick in. I en papperskasse snubbelbar direkt innanför öppningen trängdes tillplattade kartonger från Arlamjölk och Dalaägg. Det luktade från den gläntande dörren under vasken och äggkoppar trängdes med kaffekopparna i diskhon tillsammans med glas med gråvit hinna i botten.
- Hej!
Sissi log mot Karin. Karin satt stilla vid bordet, tittade ut genom fönstret medan fingrarna höll i och tummade på kanten av bordsduken.
- Karin vände huvudet mot Sissi i en långsam, seg rörelse. Det såg ut som om hon satt fast med blicken i något som befann sig där utanför fönstret.
- Hej.
- Vad tittar du på?
Sissi spanar ut genom fönstret för att se om något verkade hända på innerplanen.
- Livet.
Sekunden efter skrapade hennes stol mot plastgolvet av hennes hastiga rörelse när hon reste sig upp.
- Jag har mariekex.
Blå t-shirt och skjortan hon fått av Sissi. Kläderna var rena och såg till och med strukna ut, Sissi andades ut lite. Det kanske inte...
Men allt det andra. Visst hade hon magrat?
- Nej, nej. Du behöver inte… Jag vill inte ha några kex.
Sissi vinkade avvärjande med handen.
- Jag skulle bara komma in kort och se hur du har det....

Karin blev stående några sekunder, tittade forskande på Sissi men blickade sedan återigen ut mot innergården. Kroppen tycktes dunsa ner med dubbel vikt på stolen när hon satte sig ner igen.
- Jag har det bra.
Kort, sakligt.
- Vad gör du på dagarna nu då? Har du varit i kontakt med Myriaderna något, fikat med dem? Du är jättefin förresten, kläderna..
- Det har inte passat.
- Vadå passat?
Karin sträckte sig in över bordet, drog till sig den vältummade sockerskålen, plockade upp en sockerbit ur det lösa sockerberget i skålens botten.
- De samlas vid nio redan, jag äter frukost då.
- Frukost? Stiger du inte upp vid fem? 
Sissi log trevande med höjda ögonbryn.
- Du har ju….
Sissi försökte få ögonkontakt med henne.
- Jag äter frukost nio.
- Men du har mat hemma då i alla fall?
Karin svarade inte, reste sig upp igen, haltade lätt på vägen till skafferiet. Mariekexrulle i högerhanden på vägen tillbaka.
- Här.
Karin trycker ut några kex ur förpackningen så de lägger sig sluttande mot varandra på bordet. Ställer rullen brevid med ett lågt frasljud från omslagspappret.
Sissi andas in och släpper ifrån sig en suck. Karin tittar stelt på henne.
- Tycker du inte om det? Duger det inte? Det var dina favoriter som barn.
- Jodå…. Sissi tar ett av dem, det som ligger högst upp med minst kontakt med bordsduken. Biter en liten bit, fuktar det med tungan tills det löser upp sig och sväljer sedan.
- Vill du inte komma ut ur lägenheten då, någon gång sådär? Frågar hon med låg röst.
- Du är ju jättefin idag, skulle det inte...
- Jag har det bra här.
- Men om du…
- Jag har det bra!
Stolens främre ben smäller till i golvet, Karin blickar ner mot Sissi och hon känner hur hon blir 8 år igen, har gjort något dumt, borde tänkt sig för.
- Nu vet du. Det var ju det du ville, sa du. Se hur jag har det. Jag har det bra. Här. Tack. Nu vet du.
Tystnad. Sissi ser några små bruna kaffefläckarna till höger om sig på fönsterplatsen. Fan också.
Hon reser sig sakta upp, lutar sig lite neråt, skrapar lite lätt på en av kaffefläckarna på platsen bredvid sig.
Stolens skrapande. Sissi gräver i backfickan.
- Här mamma. Du kan ju titta på det i alla fall.
Karin står fortfarande upp men tittar bort. Tre sekunder, sen sneglar hon snabbt ner på kortet.
Hon fnyser till och knäpper iväg visitkortet med fingrarna så det glider några centimeter över bordet.
- Vad menar du med det där? Tror du jag är sjuk? 
Uppfordrande, tillrättavisande. Nytvättat hår.
Sissi tittar bort. Skäms lite. Vrider sakta kroppen mot kökspassagen som leder ut igen.
- Ja mamma, men... Jag tänkte bara….
- Jag tänker själv. Ge dig iväg nu. Jag mår bra. Ta med dig barnen istället när du kommer nästa gång. Ulla kommer över snart. 
- Ulla? Kommer hon? Det är ju... Sissi försöker få ögonkontakt igen.
- Tror du inte jag har vänner kvar!?
- Förlåt mamma, jag.… Bara... Ta hand om dig mamma. Du vet att du kan ringa...

Karin sätter sig igen. Sissi går ut till hallen, stoppar fötterna i de svarta skorna med dotterns nyckelpiga fastklämd i skosnörena.
- Hejdå, mamma.
Tystnad.

Fyra sekunders tvekan innan hon stänger ytterdörren efter sig. På vägen ner hör hon det dova ekot av sina egna steg ner för trappen. Två trappavsatser ner hör hon låskolven slå igen i dörren till lägenheten.

Hon sätter sig på en av gungorna på innergården. Gungar med låg fart, släpar med fötterna, sparkar i sanden, blundar, lyssnar. När luften börjar kylas rester hon sig stelt, börjar gå mot bilen. Ingen som gått in i trapphuset. 
Hon låter bli att snegla upp mot mammans fönster.


3 kommentarer:

  1. Så bra att jag tappar andan.

    SvaraRadera
  2. Svårt läge för bägge parter. Fin dialog. En text med många fina detaljer.

    SvaraRadera