Anton hukade reflexvis när han gick igenom dörren och kikade
in för att se vilka av grabbarna som redan var där inne. Fyra minuter tills
lektionen startade och läraren hade inte kommit än. Skit också. Fyra jävla
minuter. Han tittade i golvet framför sig medan han gick in i salen. Han ville
inte passera Markus och Oskar som satt i mitten av rummet för de hade för vana
att lyckas dra fram ett ben precis när han skulle passera och han minns hur
sjukt ont han hade haft i käken efter att han smällt käken rakt i en av
bänkarna sist de lyckades fälla honom.
Han tvekade någon sekund men satte sig sedan ner i en bänk
längst fram.
- Men för faaan, Ett-ton! Du kan för fan inte sitta längst
fram – vi kommer ju inte se ett SKIT, Ett-ton!
En stol skrapade, Markus hade rest sig upp och släntrade fram mot Anton, bakifrån.
- Ett-ton!! Hör du inte ditt stora kräk. Jag är DJUPT besviken att ett värdelöst fetto som du förstör min skolgång!
Det sved till i Antons bakhuvud. Fan. Markus linjal träffade bakhuvudet så håret for framåt och lämnade en svidande linje i skalpen.
- Fan, Markus. Ge dig, mumlade han.
- Eller vad? VAD, Ett-ton? Ska du boxa mig va? Brotta mig? Fetta mig?! Du är som en jävla övervuxen bebis som inte kan röra dig utan att falla över dina egna fötter.
Markus skrattar och sträcker ut armarna från sidorna och rör sig långsamt ett kvarts varv mot de övriga i klassen.
- Nån som minns när Ett-ton sist snubbla på sina egna fötter.
Enstaka fniss.
- Sjuksyster va? ”Gå-till-Esther.” Nå så gå då, fetto.
Det sista sa Markus med förlöjligande röst medan huvudet nickade från sida till sida.
Dörren gick upp och Torsten, matteläraren, kom in.
- Hej, hej på er. Markus! Gå och sätt dig. Fia, du kan stoppa undan tidningen, nu börjar vi.
Han stannade till med pappersbuntarna i armvecket
mot kroppen.
- Anton….
Läraren andades ut och dröjde någon sekund innan han fortsatte.
- Anton, sätter du dig längre bak är du snäll, vi ska titta på lite overheader, så det vore fint om… Kan du inte bara sätta dig där bak Anton, direkt när du kommer så slipper jag…
Anton krånglade sig upp och tog med sig boken och pennfacket, gick sakta bakåt i klassrummet. Helvete, helvete, helvete! Nu måste han gå förbi med de där kräken på varsin sida om sig. De andra i klassen tittade lystet på honom, på Markus, på Oskar. Han tvekade att ta steget förbi dem, en millisekund bara, men:
- Seså Anton, lite snabbare kan du väl ändå ta dig dit ner. Lärarens irriterade röst.
- Ett-ton…. Oskar viskar knappt hörbart, elakt flinande, kisar mot honom.
- Ett-ton… gå förbi då, bara…. Gå förbi då ditt jävla fetto.
Blir nyfiken på dig. Om du skriver i andra sammanhang än bloggen och i så fall vad för du skriver så himla bra.
SvaraRaderaFasen så kul, tack. Jag skriver faktiskt inget i övrigt, tyvärr. Tycker grymt mycket om att skriva de här kort-korta storiesarna men det hör till undantagen att jag faktiskt tar mig tid. Har lite överskottstid just nu så då passar jag på. Vet inte om jag har uthålligheten att skriva något längre utan att fastna i stordåds-perfektionist-överambitiös-träsket.
RaderaBra skrivet!
SvaraRaderaSitter och blir arg, frustrerad över både klasskamraters elakheter och lärarens brist på insikt. Eller om han struntar i det.
Grymt bra skrivet! Man kan inte annat än bli förbannad på vissa människor.
SvaraRaderaVälskriven text. Man blir förbannad.
SvaraRaderaÅh, får en klump i magen. Sväljer hårt, men det hjälper inte. Tänk så snedvriden en människas självbild kan bli av en sådan hjärntvätt dag ut och dag in. Mycket bra skrivet!
SvaraRaderaSå ont det gör i mitt hjärta. Så bra skrivet åter igen.
SvaraRadera