”Jag ska måla hela världen, lilla mamma….”
jag brast i gråt, snörvlade mig igenom
”full av solsken varje dag.”
Tystnade, snörvlade. Andades. Släppte ut ännu ett ansträngt
andetag och lät krampen i halsen släppa:
”Att det regnar och är grått det gör detsamma,
du ska solsken i ditt fönster ändå ha.”
Andas, slappna av…
”Alla blommorna du gärna ville köpa,
lilla mamma, jag ska måla dem till dig.”
Nu.
”Jag ska måla hela världen, lilla mamma…
och allt ska bli så ljust och glatt för dig.”
Blickade hastigt ut över sjalar, hattar och svarta kappor. Hjalmars
gråa ansikte.
”Mamma är du ledsen?
Varför ler du ej?”
Vi försökte, mamma.
”Vill du jag ska måla
någonting åt dig?”
Inte svart, bara.
”Många vackra färger
har jag ännu kvar”
Ser du, mamma?
”Gråt ej lilla mamma,
allt ska bli så bra.”
Älskar dig mamma.
Vila nu.
Vila nu.
Aj. Den gjorde ont.
SvaraRaderaVill sjunga den på min mormors begravning för några veckor sedan, men byta ut ordet mamma såklart. Det blev inte så. Det blev bra ändå. Så vackert och så sorgligt skrivet! Livet kan vara vackert och sorgligt på en och samma gång. Märkligt! <3
SvaraRaderaja den dök upp hos mig med :) men sedan målade jag ut åt andra håll ;)
SvaraRaderaEn flik av livet
En berg och dalbana med känslor <3
SvaraRaderaDen känns i hjärtat!
SvaraRaderaSorgligt. En text som känns.
SvaraRaderasamma tema jag använt men å ett annat sätt, starkt!
SvaraRadera