Det var som om själva ljudet hade splittrats i atomer i
samband med smällen, varje ljudvåg utraderades och det som var kvar nu var de
ångande molekylerna från hans andedräkt. Han drog armen över ansiktet vilket
drog med sig sot och rödstrimmigt snor. Snödräkten var bränd längs med kängan
och vänstra ankeln och på hans högra lår syntes sotsvarta ränder blandad med
saliv och blod från Sasjas sargade huvud och överkropp. Det kändes som att
betrakta helvetet från en bubbla isolerad från direkt kontakt med verkligheten. Han hörde inte andetag eller steg i snön men såg fotspåren
och släpmärkena med den rosa rännilen efter sig. Allt skedde i ett
vacuum utan ljud där Sasjas låga stönanden, släpljuden och hans egna tunga
knastrande steg i kylan troligen existerade men endast återgavs i hans hjärna
som chansartade tolkningar av vad som egentligen försiggick där ute. Det skar i
vänsterbenet för varje steg han tog och händerna brände av kylan där han drog
Sasja bakom sig, sovsäcken fäst i deras två läderbälten och ett bit av en
avbränd packrem. Lädret ströp blodtillförseln till hans hand och remmen tyngde
mot hans högra axel men tog han sig bara genom passet under natten så kunde det gå. I bakhuvudet visste han att spåret som sovsäcken lämnade efter sig var
livsfarligt och hans förmåga att försvara dem skulle vara skrämmande begränsad. Lungorna hävde sig innanför bröstet och skrek andlöst och ett dovt tjutande
ljud
började pulsera och öka i styrka i hans huvud.
Vad bra du skriver!
SvaraRaderaTack :) och tack för läsning!
RaderaGillar språket, stämningen.
SvaraRaderaBra. Tänker på finska vinterkriget. Om man ska vara petig. Byt ut han mot ett namn eller skriv i jag-form.
SvaraRaderaOj, galet bra!
SvaraRadera