Arlamjölk och Dalaägg

Hon stod någon sekund i dörröppningen till köket innan hon gick in. I en papperskasse snubbelbar direkt innanför öppningen trängdes tillplattade kartonger från Arlamjölk och Dalaägg. Det luktade från den gläntande dörren under vasken och äggkoppar trängdes med kaffekopparna i diskhon tillsammans med glas med gråvit hinna i botten.

- Hej!

Sissi log mot Karin. Karin satt stilla vid bordet, tittade ut genom fönstret medan fingrarna höll i och tummade på kanten av bordsduken.

- Karin vände huvudet mot Sissi i en långsam, seg rörelse. Det såg ut som om hon satt fast med blicken i något som befann sig där utanför fönstret.

- Hej.

- Vad tittar du på?

Sissi spanar ut genom fönstret för att se om något verkade hända på innerplanen.

- Livet.

Sekunden efter skrapade hennes stol mot plastgolvet av hennes hastiga rörelse när hon reste sig upp.

- Jag har mariekex.

Blå t-shirt och skjortan hon fått av Sissi. Kläderna var rena och såg till och med strukna ut, Sissi andades ut lite. Det kanske inte...

Men allt det andra. Visst hade hon magrat?

- Nej, nej. Du behöver inte… Jag vill inte ha några kex.

Sissi vinkade avvärjande med handen.

- Jag skulle bara komma in kort och se hur du har det....

Karin blev stående några sekunder, tittade forskande på Sissi men blickade sedan återigen ut mot innergården. Kroppen tycktes dunsa ner med dubbel vikt på stolen när hon satte sig ner igen.

- Jag har det bra.

Kort, sakligt.

- Vad gör du på dagarna nu då? Har du varit i kontakt med Myriaderna något, fikat med dem? Du är jättefin förresten, kläderna..

- Det har inte passat.

- Vadå passat?

Karin sträckte sig in över bordet, drog till sig den vältummade sockerskålen, plockade upp en sockerbit ur det lösa sockerberget i skålens botten.

- De samlas vid nio redan, jag äter frukost då.

- Frukost? Stiger du inte upp vid fem? 

Sissi log trevande med höjda ögonbryn.

- Du har ju….

Sissi försökte få ögonkontakt med henne.

- Jag äter frukost nio.

- Men du har mat hemma då i alla fall?

Karin svarade inte, reste sig upp igen, haltade lätt på vägen till skafferiet. Mariekexrulle i högerhanden på vägen tillbaka.

- Här.

Karin trycker ut några kex ur förpackningen så de lägger sig sluttande mot varandra på bordet. Ställer rullen brevid med ett lågt frasljud från omslagspappret.

Sissi andas in och släpper ifrån sig en suck. Karin tittar stelt på henne.

- Tycker du inte om det? Duger det inte? Det var dina favoriter som barn.

- Jodå…. Sissi tar ett av dem, det som ligger högst upp med minst kontakt med bordsduken. Biter en liten bit, fuktar det med tungan tills det löser upp sig och sväljer sedan.

- Vill du inte komma ut ur lägenheten då, någon gång sådär? Frågar hon med låg röst.

- Du är ju jättefin idag, skulle det inte...

- Jag har det bra här.

- Men om du…

- Jag har det bra!

Stolens främre ben smäller till i golvet, Karin blickar ner mot Sissi och hon känner hur hon blir 8 år igen, har gjort något dumt, borde tänkt sig för.

- Nu vet du. Det var ju det du ville, sa du. Se hur jag har det. Jag har det bra. Här. Tack. Nu vet du.

Tystnad. Sissi ser några små bruna kaffefläckarna till höger om sig på fönsterplatsen. Fan också.

Hon reser sig sakta upp, lutar sig lite neråt, skrapar lite lätt på en av kaffefläckarna på platsen bredvid sig.

Stolens skrapande. Sissi gräver i backfickan.

- Här mamma. Du kan ju titta på det i alla fall.

Karin står fortfarande upp men tittar bort. Tre sekunder, sen sneglar hon snabbt ner på kortet.

Hon fnyser till och knäpper iväg visitkortet med fingrarna så det glider några centimeter över bordet.

- Vad menar du med det där? Tror du jag är sjuk? 

Uppfordrande, tillrättavisande. Nytvättat hår.

Sissi tittar bort. Skäms lite. Vrider sakta kroppen mot kökspassagen som leder ut igen.

- Ja mamma, men... Jag tänkte bara….

- Jag tänker själv. Ge dig iväg nu. Jag mår bra. Ta med dig barnen istället när du kommer nästa gång. Ulla kommer över snart. 

- Ulla? Kommer hon? Det är ju... Sissi försöker få ögonkontakt igen.

- Tror du inte jag har vänner kvar!?

- Förlåt mamma, jag.… Bara... Ta hand om dig mamma. Du vet att du kan ringa...

Karin sätter sig igen. Sissi går ut till hallen, stoppar fötterna i de svarta skorna med dotterns nyckelpiga fastklämd i skosnörena.

- Hejdå, mamma.

Tystnad.

Fyra sekunders tvekan innan hon stänger ytterdörren efter sig. På vägen ner hör hon det dova ekot av sina egna steg ner för trappen. Två trappavsatser ner hör hon låskolven slå igen i dörren till lägenheten.

Hon sätter sig på en av gungorna på innergården. Gungar med låg fart, släpar med fötterna, sparkar i sanden, blundar, lyssnar. När luften börjar kylas rester hon sig stelt, börjar gå mot bilen. Ingen som gått in i trapphuset. 

Hon låter bli att snegla upp mot mammans fönster.

Jag ska måla hela världen

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma….”

jag brast i gråt, snörvlade mig igenom

”full av solsken varje dag.”

Tystnade, snörvlade. Andades. Släppte ut ännu ett ansträngt andetag och lät krampen i halsen släppa:

”Att det regnar och är grått det gör detsamma,

du ska solsken i ditt fönster ändå ha.”

Andas, slappna av…

”Alla blommorna du gärna ville köpa,

lilla mamma, jag ska måla dem till dig.”

Nu.

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma…

och allt ska bli så ljust och glatt för dig.”

Blickade hastigt ut över sjalar, hattar och svarta kappor. Hjalmars gråa ansikte.

”Mamma är du ledsen?

Varför ler du ej?”

Vi försökte, mamma.

”Vill du jag ska måla

någonting åt dig?”

Inte svart, bara.

”Många vackra färger

har jag ännu kvar”

Ser du, mamma?

”Gråt ej lilla mamma,

allt ska bli så bra.”

Älskar dig mamma.
Vila nu.

Strikt plikt

Vi har en strikt plikt

att hålla uppsikt

var vi lägger vikt.

Minn att ytskikt 

ger utsikt

med intressekonflikt.

Vi tolkar lättvikt

eller underskikt

ur fördomsbikt.

Strikt plikt!

Stävja lögn och förbannad dikt

med respekt

och

varsam sikt.

Liten

Anton hukade reflexvis när han gick igenom dörren och kikade in för att se vilka av grabbarna som redan var där inne. Fyra minuter tills lektionen startade och läraren hade inte kommit än. Skit också. Fyra jävla minuter. Han tittade i golvet framför sig medan han gick in i salen. Han ville inte passera Markus och Oskar som satt i mitten av rummet för de hade för vana att lyckas dra fram ett ben precis när han skulle passera och han minns hur sjukt ont han hade haft i käken efter att han smällt käken rakt i en av bänkarna sist de lyckades fälla honom.

Han tvekade någon sekund men satte sig sedan ner i en bänk längst fram.

- Men för faaan, Ett-ton! Du kan för fan inte sitta längst fram – vi kommer ju inte se ett SKIT, Ett-ton!

En stol skrapade, Markus hade rest sig upp och släntrade fram mot Anton, bakifrån.

- Ett-ton!! Hör du inte ditt stora kräk. Jag är DJUPT besviken att ett värdelöst fetto som du förstör min skolgång!

Det sved till i Antons bakhuvud. Fan. Markus linjal träffade bakhuvudet så håret for framåt och lämnade en svidande linje i skalpen.

- Fan, Markus. Ge dig, mumlade han.

- Eller vad? VAD, Ett-ton? Ska du boxa mig va? Brotta mig? Fetta mig?! Du är som en jävla övervuxen bebis som inte kan röra dig utan att falla över dina egna fötter.

Markus skrattar och sträcker ut armarna från sidorna och rör sig långsamt ett kvarts varv mot de övriga i klassen.

- Nån som minns när Ett-ton sist snubbla på sina egna fötter.

Enstaka fniss.

- Sjuksyster va? ”Gå-till-Esther.” Nå så gå då, fetto.

Det sista sa Markus med förlöjligande röst medan huvudet nickade från sida till sida.

Dörren gick upp och Torsten, matteläraren, kom in.

- Hej, hej på er. Markus! Gå och sätt dig. Fia, du kan stoppa undan tidningen, nu börjar vi.

Han stannade till med pappersbuntarna i armvecket mot kroppen.

- Anton….

Läraren andades ut och dröjde någon sekund innan han fortsatte.

- Anton, sätter du dig längre bak är du snäll, vi ska titta på lite overheader, så det vore fint om… Kan du inte bara sätta dig där bak Anton, direkt när du kommer så slipper jag…

Anton krånglade sig upp och tog med sig boken och pennfacket, gick sakta bakåt i klassrummet. Helvete, helvete, helvete! Nu måste han gå förbi med de där kräken på varsin sida om sig. De andra i klassen tittade lystet på honom, på Markus, på Oskar. Han tvekade att ta steget förbi dem, en millisekund bara, men:

- Seså Anton, lite snabbare kan du väl ändå ta dig dit ner. Lärarens irriterade röst.

- Ett-ton…. Oskar viskar knappt hörbart, elakt flinande, kisar mot honom.

- Ett-ton… gå förbi då, bara…. Gå förbi då ditt jävla fetto.

Glitter

Klockan på väggen hade en högst irriterande sekundvisare. Chickh-chickh-chickh-chickh-chickh vilket avbröts var sextionde tick till förmån för ett koncentrationskrossande CHOCKH när minutvisaren gick till nästa position. De var sju personer i rummet. Bredvid Craig satt Benson, chefsjuristen, stramt tillbakalutad. Bredvid honom, Bensons högra hand Janet, pålitlig och jävligt skarp, vilket motståndarna sällan hade koll på innan det var försent men blek och sammanbiten idag. Han hade också med sig Harry Finigan, en Mergers & Aquisitions-jurist från Neuner, Sharp and Ventura, LLP som ägnat senaste tiden åt att analysera hur Westlands skulle kunna stå starkare om delar ur företagets hamnade i en tvångsövergång. På andra sidan bordet satt belackarnas chefsjurist, Shana Watger, tillsammans med två jurister som tydligen var från Skadden. Skadden måste kosta dem enorma summor så om inte för något annat så kunde väl sekunderna få ticka på  och krydda den timtaxa som Skaddens jurister skulle komma att debitera Sheinways & Sterns.  Nåt skulle de väl ha i arslet.

CHOCKH!

Craig ryckte ofrivilligt till och tittade än en gång upp mot klockan och planerade samtidigt in hur en digital variant skulle kunna placeras på ungefär samma ställe. Sju minuter över nio. Kom nu för fan. Han harklade sig.

En lätt knackning hördes från dörren som stod på glänt innan den sköts upp och VD:n för Shenways & Sterns kom in. Hans kropp var knappt förnimbart framåtlutad och han höll blicken nånstans i höjd med stolsryggarna i konferensrummet vilket gjorde att han höjde blicken lätt när han beredde sig för att hälsa på de som fanns i rummet, nu resta. Han nickade kort mot sin chefsjursit och folket från Skadden och tog sedan ögonkontakt med Craig medan han gick de sista stegen fram till honom och sträckte fram handen. Craigs handrörelse framåt dröjde den där millisekunden av motstånd innan han sträckte fram sin hand till Edward Sterns.

- Ursäkta förseningen. Edward Stern såg på Craig med fast blick samtidigt som han tryckte Craigs hand i över tre sekunder. När Edwards Stern levererade sitt handslag förnam Craig något som glimmade till i VD:ns ansikte. När händerna släppte kikade Craig kort till på Edward Sterns ansikte. Glitter? Någon form av glitter glimmade till nu och då i vänstra ögonbrynet på VD:n. Det ryckte till av avsmak i Craigs munveck. Säkert en prostituerad eller någon finare ”call girl” under natten. Han undertryckte en fnysning. Karln var väl gift - och gammal dessutom!? Han kände intuitivt ännu starkare i maggropen att han var tvungen passa sig för den här mannen. Han litade inte på honom.

- - -

- Morfar, sitt still!

Flickan i den ljusa klänningen satte handen bestämt under hakan på sin morfar och lyfte den uppåt.

- Dina glasögon ramlar ju av från näsan, morfar, ta av dem för nu ska jag göra dig jättefin.

Den gråhåriga mannen släppte ut återhållen luft och kinderna lade sig tillrätta mot käken igen med det att luften andades ut.

- Visst gumman.

Han sköt ihop pappren som han försökt läsa samtidigt som dotterdottern Lily varsamt kammat det lilla som fanns kvar på hans huvud. Nåja, tänkte han. Han visste vad som var nästa steg, det var tvunget även om han inte såg fram emot det. 

- Jaha!? Sa han och tittade uppfordrande på stintan som satt på bordskanten till vänster om honom och pillrade med en lite mjuk plastbehållare.

- Är jag snygg än?

- Vänta morfar. Hon tycker på den lilla plastbehållaren och håller den mot de andra fingrarna. En gele kommer ut och hon spricker upp i ett leende när hon vrider sig tillbaka mot honom.

- Blunda!

Han blundar, men kommer på sig och avbryter hennes hands påbörjade uppdrag med att fråga:

- Vad är det där för mirakelkur, då. Han försöker se vad hon har på fingertopparna.

- Blunda morfar!

Jaja, tänker han, hur farligt kan det vara. Lär inte vara radioaktivt i alla fall. Om inte Krickton fått tag på tuben förstås. Han fnissar lite åt sig själv men slutar när han tänker på det faktum att han faktiskt måste ta tag i den där frustrationen som Krickton gick och muttrade om på kontoret sedan ett antal veckor tillbaka. Herregud, en parkeringsplats. Hur kan nån bli så besatt av en viss parkeringsplats?

Han känner något kallt mot det vänstra ögonbrynet. Flickan stryker varsamt ut den kalla gelen över hela hans ögonbryn (ja de behövde ansas faktiskt) och upp över åtminstone ena halvan av pannan.

- Ne-he-heeej du gumman! Han tog varligt hennes hand.

- Nu får det nog räcka – jag måste åka på mitt möte om bara några minuter.

Flickan tittar på honom med en suck och huvudet på sned.

- Måste du? Men sedan ler hon medan hon tittar på honom och betraktar området ovanför hans vänstra öga.

- Nu är du fin!

- Tack, tack hjärtat. Han lyfter varligt ner henne från bordskanten med det obligatoriska hugget från nerverna i ryggen, ner med henne på golvet och hon springer kvickt ut genom dörren.

- Eddie!? Dotterns man ropar från nedervåningen.

- Eddie, det kom just en limo och backade in på gården. Är det din bil?

- Jag kommer! Öppna ytterdörren bara så de vet att jag är på gång!

Han hör hur svärsonen öppnar upp dörren samtidigt som familjens lilla papillon får en åthutning att den skall stanna inne.

Pappren och mapparna sätter han in i läderportföljen och pennan åker in på avsedd plats innan Ed stänger locket och fästet knäpper till. Han visste precis hur många människor som skulle drabbas och han visste att Kenner, staden i Louisiana med strax över 60 000 invånare skulle få problem att hålla en så stor mängd arbetslösa under armarna om han inte fick till den rokad av dotterenheterna som han beslutat sig för att driva igenom idag. De hade tagit över aktiemajoriteten av en anledning och även om företagets nuvarande VD, Craig Jr Wilson, inte kände till vad det hela handlade om så hade Craig Jr. Wilsons far,  Craig Sr. som satt i styrelsen för Westlands en mycket god förståelse för varför allt det här hände även om han, förmodligen för att inte förlora respekt eller prestige, inte verkade ha satt in sin son i den känsliga historia som låg bakom.
En snabb titt i spegeln och… Nämen jäklar. Han tittar på klockan och inser att han varit lite väl loj i förhållande till hur lång tid han nu har på sig. Han går snabbt in sovrummets anslutande badrum och tar lite papper. Till sin förvåning sitter det mer envist än han förväntat sig. Visst följer en stor del med bort med pappret men fastän han nästan gnuggar så stannar det alltid kvar ett gäng envisa jäklar. Han kikar på klockan, slår igång kranen och försöker med tvålen. Just en snygg morfar, både sen och en rödskrubbad panna. Sju minuter senare får dotterdottern en bamsekram innan han går ut genom dörren, kort vink åt svärsonen.
Han fick bort det i alla fall, men försenad var han.

Sasja

Det var som om själva ljudet hade splittrats i atomer i samband med smällen, varje ljudvåg utraderades och det som var kvar nu var de ångande molekylerna från hans andedräkt. Han drog armen över ansiktet vilket drog med sig sot och rödstrimmigt snor. Snödräkten var bränd längs med kängan och vänstra ankeln och på hans högra lår syntes sotsvarta ränder blandad med saliv och blod från Sasjas sargade huvud och överkropp. Det kändes som att betrakta helvetet från en bubbla isolerad från direkt kontakt med verkligheten. Han hörde inte andetag eller steg i snön men såg fotspåren och släpmärkena med den rosa rännilen efter sig. Allt skedde i ett vacuum utan ljud där Sasjas låga stönanden, släpljuden och hans egna tunga knastrande steg i kylan troligen existerade men endast återgavs i hans hjärna som chansartade tolkningar av vad som egentligen försiggick där ute. Det skar i vänsterbenet för varje steg han tog och händerna brände av kylan där han drog Sasja bakom sig, sovsäcken fäst i deras två läderbälten och ett bit av en avbränd packrem. Lädret ströp blodtillförseln till hans hand och remmen tyngde mot hans högra axel men tog han sig bara genom passet under natten så kunde det gå. I bakhuvudet visste han att spåret som sovsäcken lämnade efter sig var livsfarligt och hans förmåga att försvara dem skulle vara skrämmande begränsad. Lungorna hävde sig innanför bröstet och skrek andlöst och ett dovt tjutande

ljud började pulsera och öka i styrka i hans huvud.

Den sjunde dagen

Det var den femte dagen och hon övervägde igen vad hon borde göra, vad ordinationen för dagen skulle vara. Hon övergick till att fundera över vad hon ville göra och avslutade med att pilla på telefonen och ha på teven i bakgrunden med något som hon visste inte var av relevans för hennes liv.

När klockan blev tre på eftermiddagen började stressen krypa och hon vek ihop några kläder utan att bära undan klädhögarna till andra våningen vilket skulle ta ungefär tre minuter innan hon var nere igen. Hon flyttade dem ibland de 5,5 meterna till trappen och lade dem på ett trappsteg. Maken tog upp dem som oftast och lade hennes kläder i högar uppe på en av byråerna. Hon lade aldrig in sina egna kläder i lådorna men mannens och barnens gick rätt bra att lägga in. När han vid något udda tillfälle lade in hennes eldade hon frustrerade tankar om och om igen varenda gång hon letade efter något av de svarta linnena utan hål på. Hon visste att det vore orimligt att skylla det på honom. Men hon ville. Hennes högar staplade på byrån gav en chimär av överskådlighet och det kändes som att om de lades ner i lådorna så bidrog hon bara till kaoset av att aldrig hitta det som var relevant för henne, om de lades ner i lådorna hånade de henne bara över strukturen som inte fanns där annat än som en önskevärld i hennes huvud. Men hon skulle öva, hade hon bestämt och det var bara femte dagen.

Det var sjätte dagen och hon tänkte att hon skulle flytta undan de lådor med små, irriterande leksaker som barnen så entusiastiskt och med klara ögon faktiskt hjälpte henne sortera men bara slängde sju saker av 48. Hon satte aldrig tillbaka lådorna utan de låg där på golvet och påminde henne om det utsiktslösa tillsammans med hennes otillräcklighet och hon åt sedermera en tallrik med fil halv två på eftermiddagen. Hennes intention att hämta barnen strax efter tre blev förskjuten till förmån för ingenting och hon skämdes men kompenserade med russin i bilen till barnen för att de fick följa med till centrum och lösa ärendet hon hade hela dagen på sig att göra.
Imorgon.

Den sjunde dagen kom och hennes man ringde under förmiddagen och undrade vad hon gjorde. Hon gav honom information om ett mejl som handlade om sonens aktiviteter på fritids nästa vecka och efter samtalet satt hon tyst i minuter och rev i skammen. Hon hade startat diskmaskinen men det skulle inte räcka som upptäckbar aktivitet så hon skulle vika klart kläderna och skulle lägga undan dem och hon skulle lägga undan dem i lådorna. Det var påträngande känt för henne och tog så skitigt ont att veta att hennes man blev glad och varm inuti om sängen var bäddad när han lade sig på kvällen vilket hon grät över ibland men gick ner för trappan med hennes sida av sängen ännu i oreda. Det var sant att hon hemskt gärna ville städa och sortera undan några av de utöver "de 48 leksakerna” på något ställe som kändes logiskt och som barnen sedan skulle kunna se som en naturlig plats för saken att återvända till men det kröp i kroppen bara av att titta på de ting som låg där och skrek att ingen av dem enkelt skulle acceptera den kategori hon skulle försöka sortera dem i. Klockan åt mot eftermiddag igen och hon visste att tre timmar åt långsamt på själen och den skrek, sådär så det sliter i fibrerna men hon svor att idag skulle hon faktiskt öva.