onsdag 18 mars 2015

Du visste




Den du var innan jag gick var egentligen så mycket mer. Egentligen, säger jag, för jag lät det aldrig skölja över mig medan jag ännu trodde att jag ägde. Eller jo, innan jag förstått tillät jag det kittlande pudra mig. Det då knappt kännbara, upplyftande, splittret av tårar du dolde när du rättade till duken jag aldrig brytt mig om att du bytte, igen. En hand som styrker till veck på en duk gav man och jag vände dig ryggen och låtsades att logiken saknades och att jag var stark. Du var vek. Du rättade till duken och stod ut. Ditt lilla kräk.

För du visste.

Sakta men säkert åt du dig in och pudrade, splittrade, sipprade, kylde mig och när min hud i skrikande försvar förstod, knottrade sig i förakt och tvingade sig inpå, in i springorna och ner på köksstolen och du satte dig ner, då, då stod jag där. Men handen smekte duk och du visste. Käkmuskler samlade, grå, gick jag och letade min like. Den som slår näven i bordet och slåss för att övervinna mig, falsett och blodtörstig kamp, om så krävs.

Som inte ser.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar