fredag 20 mars 2015

Den sjunde dagen



Det var den femte dagen och hon övervägde igen vad hon borde göra, vad ordinationen för dagen skulle vara. Hon övergick till att fundera över vad hon ville göra och avslutade med att pilla på telefonen och ha på teven i bakgrunden med något som hon visste inte var av relevans för hennes liv.

När klockan blev tre på eftermiddagen började stressen krypa och hon vek ihop några kläder utan att bära undan klädhögarna till andra våningen vilket skulle ta ungefär tre minuter innan hon var nere igen. Hon flyttade dem ibland de 5,5 meterna till trappen och lade dem på ett trappsteg. Maken tog upp dem som oftast och lade hennes kläder i högar uppe på en av byråerna. Hon lade aldrig in sina egna kläder i lådorna men mannens och barnens gick rätt bra att lägga in. När han vid något udda tillfälle lade in hennes eldade hon frustrerade tankar om och om igen varenda gång hon letade efter något av de svarta linnena utan hål på. Hon visste att det vore orimligt att skylla det på honom. Men hon ville. Hennes högar staplade på byrån gav en chimär av överskådlighet och det kändes som att om de lades ner i lådorna så bidrog hon bara till kaoset av att aldrig hitta det som var relevant för henne, om de lades ner i lådorna hånade de henne bara över strukturen som inte fanns där annat än som en önskevärld i hennes huvud. Men hon skulle öva, hade hon bestämt och det var bara femte dagen.

Det var sjätte dagen och hon tänkte att hon skulle flytta undan de lådor med små, irriterande leksaker som barnen så entusiastiskt och med klara ögon faktiskt hjälpte henne sortera men bara slängde sju saker av 48. Hon satte aldrig tillbaka lådorna utan de låg där på golvet och påminde henne om det utsiktslösa tillsammans med hennes otillräcklighet och hon åt sedermera en tallrik med fil halv två på eftermiddagen. Hennes intention att hämta barnen strax efter tre blev förskjuten till förmån för ingenting och hon skämdes men kompenserade med russin i bilen till barnen för att de fick följa med till centrum och lösa ärendet hon hade hela dagen på sig att göra.
Imorgon.

Den sjunde dagen kom och hennes man ringde under förmiddagen och undrade vad hon gjorde. Hon gav honom information om ett mejl som handlade om sonens aktiviteter på fritids nästa vecka och efter samtalet satt hon tyst i minuter och rev i skammen. Hon hade startat diskmaskinen men det skulle inte räcka som upptäckbar aktivitet så hon skulle vika klart kläderna och skulle lägga undan dem och hon skulle lägga undan dem i lådorna. Det var påträngande känt för henne och tog så skitigt ont att veta att hennes man blev glad och varm inuti om sängen var bäddad när han lade sig på kvällen vilket hon grät över ibland men gick ner för trappan med hennes sida av sängen ännu i oreda. Det var sant att hon hemskt gärna ville städa och sortera undan några av de utöver "de 48 leksakerna” på något ställe som kändes logiskt och som barnen sedan skulle kunna se som en naturlig plats för saken att återvända till men det kröp i kroppen bara av att titta på de ting som låg där och skrek att ingen av dem enkelt skulle acceptera den kategori hon skulle försöka sortera dem i. Klockan åt mot eftermiddag igen och hon visste att tre timmar åt långsamt på själen och den skrek, sådär så det sliter i fibrerna men hon svor att idag skulle hon faktiskt öva.

5 kommentarer:

  1. Oh!! Vilken närvaro! Vilken stark beskrivning av kaos i sorteringsförmåga Bra skrivet!
    gillar speciellt "are timmar åt långsamt på själen och den skrek"
    Blå himmel

    SvaraRadera
  2. Starkt. Inlevelsefullt berättat.

    SvaraRadera
  3. Väldigt väldigt bra!

    SvaraRadera
  4. Riktigt riktigt bra. Läste gårdagens text. Den fångade från första meningen, precis som en här. Så bra!

    SvaraRadera